När börjar det riktiga livet – Fredrik Lindström | Recension

Tv-personligheten, författaren, folkbildaren och komikern Fredrik Lindström behöver kanske ingen närmare introduktion. Jag hittade hans novellsamling När börjar det riktiga livet i en gratishylla för en tid sedan, och eftersom jag gillar noveller så tänkte jag ge den en chans. (Men: borde det inte vara ett frågetecken sist i boktiteln?)

Det är femton lagom korta noveller som samsas mellan pärmarna. Det gemensamma temat är den privilegierade svenska medelklassens bryderier, förhoppningar och motgångar, och det känns som ett tema som Lindström ägnat hela sitt vuxna liv åt att betrakta för att sedan kunna förpacka och återge i olika – ofta humoristiska – format.

Berättelserna kretsar ofta kring den lilla unika individuella upplevelsen i människors vardag. Det kan handla om paret som är väldigt medvetna om vad de inreder sitt hem med för artefakter, pappan och maken på konferensresa som drömmer sig bort till ett annat liv med servitrisen som arbetar på den restaurang där han ska inta sin kvällsmåltid, den unga singelkillen som köper en stor båt för att lättare kunna ligga med tjejer eller det något absurda i att barn kan ha hundratals gosedjur.

Till en början kändes Lindströms betraktelser något kyliga, liksom som att han inte riktigt älskade personerna som befolkade hans berättelser. Ironin och cynismen lyste igenom aningen för mycket, och hans sätt att skriva påminner mer om krönikor och kåserier snarare än “litteratur”. Detta gjorde att jag hade svårt för det som brukar kallas för suspension of disbelief – att man släpper sin kritiska blick och låter sig ryckas med i berättelsen. Men jag måste säga att några av de senare novellerna i boken var ganska fina och kändes faktiskt genuint varma.

Fredrik Lindström är kanske en sådan där person som man åldras tillsammans med: man lyssnade på hans ståuppkomik och busringningar på 1990-talet, såg på hans folkbildande tv-program på 2000-talet och hans humorshower på 2010-talet. Man tycker det är hemtrevligt och man känner igen sig i det han skriver och berättar om. Samtidigt känner man att man har hört de där betraktelserna förut. Kanske är det igenkänningen, och att det på något sätt känns jobbigt. Eller så är det just det faktum att man hörde hans sätt att betrakta världen redan på 1990-talet, och att det pågått så länge att man börjar tröttna.

Och så börjar man fundera på vem eller vilka som blir ens egna barns Fredrik Lindström-figur som de kommer att växa upp tillsammans med och så småningom känna att de också blivit lite mätta på.